“Tyvärr vi har lite bråttom”, “Hon gillar inte andra människor, tyvärr”, “Nej, hon är aggressiv”, “Hon är inte så förtjust i barn”, “Nej, tyvärr, en annan gång”.

Puh. Jag är full av svar på frågan “Får man klappa?”, vissa med mer sanning i än andra, för det är nog ingen som tittat på Nova och hållit med om att hon nog faktiskt är aggressiv och kan bitas. Men hur mycket jag än försöker förklara hur det verkligen ligger till vet jag att när jag vänder ryggen till barnen som just frågat och går mumlar de att det är synd om hunden och att hon skulle ha det bättre hos någon annan än en 19-årig surkärring. Jag vet, för jag har också varit elva och frågat om man får klappa.

Detta är vad jag funderar över idag. Vad säger man egentligen för att på bästa sätt förklara att ens hund är totalt ointresserad av andra människor som hon inte känner och blir osäker om de är för “påiga”? För att hälsa på Nova krävs en hel del saker av alla parter inblandade – tid och tålamod att låta henne komma fram först, lugn och trygghet så Nova kan ta det i sitt eget tempo, förståelse för hundar och hundens kroppsspråk samt en hel del kunskap om hur Nova tänker och fungerar! Det är en hel vetenskap med andra ord! Hur sjutton ska man ha tid att förklara allt det på 30 sekunder efter att frågan har ställts?

Det här är ett problem som endast uppstår i de perioder då Nova är ensamhund, som nu. Jag vägrar benämna det som “rastypiskt” för det här är inget som hör rasen till, även om många shetland sheepdogs har mer benägenhet att bli “reserverade” (vilket inte är fallet i Novas fall, då hon mer har bestämt sig för att det inte är intressant med andra människor) än andra hundraser. Under de fem år som Nova gått som följeslagare till vår vackraste Maya har jag kunnat säga ja till alla som frågat för jag visste att Maya skulle överösa dem med all kärlek i världen och Nova skulle få stå lite bakom och betrakta på sina egna villkor utan att bli tvingad till aktion.

Men nu ser läget annorlunda ut då det bara är Novisen och jag. Även om jag märker hur mycket hon växer hela tiden och vågar sig mer och mer ut på egna ben stampar vi på samma ställe när det gäller detta eviga hälsande. Så nu letar jag alltså efter en simpel fras som gör att jag slipper halvstrypa min lilla sheltie i ett försök att ställa mig mellan henne och alla attackerande småtjejer som jagar henne på Uppsalas gator. Fast vem kan klandra dem? Jag har ju stans sötaste lilla monster i andra änden av kopplet. <3

Te dije que si te doy mi palabra no se romperá

Novilon var lagom sprallig när jag kom hem och tog ut henne, så sprallig att hon råskällde på en kvinna som gick förbi på gatan så fort hon kom utanför dörren för att kvinnan vid första anblick såg ut som min moster…

Nu har jag suttit i tre timmar bland böcker, papper, dator(er), skrivare, pennor och musik med en ihoprullad sheltie i biabädden under skrivbordet och det är precis så här jag antar att resten av våren kommer se ut faktiskt.

Men nu; matdags för fluffet och välbehövlig paus för mig! Over and out!

Idag bestämde jag mig för att damma av kameran igen efter ett uppehåll på nästan ett halvår. Som vanligt hade jag finaste motivet i världen, dessvärre blev det inte så många bilder eftersom att vi blev avbrutna av ett väldigt mystiskt raggningsförsök! Tur att jag har min lilla vakthund med mig som vågar vägra hundtricket-reverse! Hon gillar ju inte främligar så den stackars killen möttes av ett ytterst misstänksamt morr…

Annars så gör vi inte många knop vilket faktiskt är fruktansvärt trevligt. Vi går långa promenader, letar lite kurslitteratur, klickar in lite nya trick, lagar mat och kolla på film! Novet växer lite mer för varje dag och det är jättekul att se att hon fortfarande, trots att hon fyller fem år den andra februari, utvecklas i sin personlighet och uttryck. Hon är dock ivrig att komma igång och träna igen, men jag har bestämt att verkligen ta det lugnt i år så vi börjar superförsiktigt och från grunden igen!

Helgen har ägnats i sin helhet åt min lilla trefärgade sheltie faktiskt! Igår hämtade bästaste Elin och de blå pojkarna upp oss så vi fick hänga med ut till ridhuset och kika på nybörjartävlingen! Elin startade Elmer och Malin dömde så jag och Nova hängde med som moraliskt stöd/tidtagare! Efter att alla nybörjarhundar sprungit gick Elin och hämtade våra championmonster, vilket tja, hördes. Nova taggade igång som attan och Vind var inte sämre han så de sista nybörjarvovvarna i large fick en väldigt ljudlig hejarklack efter sig!

När allt var klart startade jag mitt monster som susade på som hon brukar, inga tecken på skadat ben eller agilityvila någonstans… Dock känner jag mig väldigt ringrostig och oplanerad! Nova blev skitsur för att jag inte hade någon plan mer än att typ springa lite och kasta bollen, så bakläxa på det!

Efter träningen åkte vi och köpte tacosgrejer! Malin mötte vi upp utanför mitt rosa hus och sedan fick våra sex shelties härja här hemma medan vi käkade tacos och pratade!

Idag tog vi sovmorgon (som vanligt…) och sedan begav vi oss ut i Hågadalen, Novet och jag. Två lustiga saker inträffade på vår dryga 1,5 timmespromenad. Först möter vi en wheaten-hane där ägaren ropar “Är det en tik?” och sedan släpper sin hund. När hon själv kommer fram berättar hon att han är fruktansvärt aggressiv och har hamnat i slagsmål flera gånger med andra hundar och blivit illa skadad en gång. Ehhh… Vid detta stadium börjar jag röra mig i sidled och vinka lite subtilt till Nova att hon ska komma. Vi klarar oss helskinnade därifrån men nästa gång jag ser en tant med wheaten åker lillfluffet upp i famnen!

Bara några minuter efter detta går Nova lös i kanten på en mindre bilväg. En bil kör förbi, vänder någonstans bakom mig och rullar ikapp oss igen. Jag gillar inte när bilar stannar vid mig för att Nova tror att det är mamma och blir då väldigt glad och en smula okontrollerbar. Mannen bakom ratten drar i alla fall ned rutan och säger till min förvåning att han har en 11-månaders-sheltie i bakluckan. “Eh, jaha, vad kul”, svarar jag. Sedan frågar han hur gammal min är, för hon ser ju normal ut. Han frågar lite om hon alltid går lös och om hon är jobbig på något sätt, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, Nova är ju väldigt lyhörd och är i princip alltid lös, ja förutom på stan eller centralstationen i Stockholm… Mannen suckar och frågar sedan om jag tror att deras valp någonsin kommer lugna ned sig, och plötsligt förstår jag att jag står framför en desperat småvalpsförälder som sliter håret över sin upproriska tonåring som aldrig verkar bli en normal familjehund. Jag försäkrar honom att det går över och att deras hund kommer bli en fantastisk familjehund, det är svårt att göra fel med en sheltie!

Helgen och dagen satte igång långa tankespiraler om Nova och Maya, om livet och om framtiden. Trots att jag ibland inte vill det går Mayamus alltid med oss på alla promenader. Jag ser henne i allt Nova gör och framför allt i vad hon inte gör. Jag ser minnesbilder av henne fladdra förbi på särskilda ställen, jag hör henne ibland och vaknar med henne ihoprullad i knävecket då och då.

Samtidigt fokuserar jag så mycket jag bara kan på min lilla svarta men över henne vilar också ett tungt orosmoln. I somras hade jag en sådan utlagd plan för henne, men med vetskapen om vissa saker har den ändrats om och om igen. Efter domen med sheltiehäl föll många tårar då jag trodde allt var slut, vilket verkligen inte var fallet. Om jag vore säker på att Nova pallade trycket skulle jag råsatsa på henne nu. Hon fyller fem år i januari och det är, 6 månader efter skadan, inget som helst fel på hennes ben. Jag är så glad och tacksam över hur smärtfritt allt gått och hur underbar Novas veterinär (Ashley Jury på Väsby Veterinärmottagning) varit med henne. Jag kom dit med hjärtat i halsgropen och var tvungen att sätta mig ned när domen om slipped tendon föll, medan han enkelt sa “Ja, hon kan ju inte tävla på sex veckor efter operationen”. Nästföljande veckor var mest tråkiga då vi låg i sängen och kollade film, men absolut inte särdeles jobbiga då det egentligen bara var första veckan hon knappt fick gå på benet.

Idag, ett halvår senare, är Nova precis som hon var innan skadan skedde och jag funderar och dividerar mycket om hennes tävlingskarriär. Om hon nu, som hon gjort de senaste två veckorna, visar att hon håller energin på topp med träning en gång i veckan och långa promenader, mycket bus och så småningom lite cykling funderar jag på om jag inte försiktigt ska tävla henne lite igen. Jag har absolut inte bråttom och ingen direkt längtan efter att tävla igen, det är mest om Nova visar att hon tycker det är kul och känner sig stark i kroppen som jag kommer överväga att tävla.

Och så till hålet i hjärtat som gnager, till en hund som strosar planlöst omkring, till lekinviter utan svar och till dubbletter av allt. Till att sätta sig ned och skriva en för- och nackdelslista, till evigt sökande och till beslutsångest. Till att inse att det inte går att förändra något som hänt och till att börja och sluta på samma ställe.

Men vi får ta en sak i taget, och imorgon undrar jag om jag inte ska försöka klippa mitt skatbo till hår. Hos en frisör denna gång.

De nästföljande dagarna jobbade vi som små surrande bin i huset för att packa upp, flytta om, plocka isär och sätta ihop. Vi tog en tur till IKEA och köpte en ny säng, ett badrumsskåp, en lampa, luckor till köket och lite annat småkrafs. Jag hann träffa Johanna i en promenadslucka och planerade sen in Frida och Anja i slutet av veckan då det kändes som att jag varit hemma i en halv evighet utan att ha träffat någon alls i princip.

Helgen kom och jag spenderade min lördag med Johanna och tacosparty. Gott gott, men vi blev så mätta att vi knappt kunde röra oss efter! Så det var nog behövligt att åka till ridhuset på söndagen och sätta igång lilla hunden efter en agilityvila på 7 månader. Det hela var mycket odramatiskt, om man bortser från gnistorna som slog i Novas ögon. Det högg lite i hjärtat när jag såg hur hysteriskt glad hon blev, hur mycket hennes kropp skakade när hon stod framför första hindret, med vilken kraft hon forcerade sig genom den simpla kombination jag satt upp och hur yvig hon var att ha runt sig till och från övningen då hon drog på allt hon såg.

Nästa vecka anlände och jag fick besök av min Barcelonakompis Philip som numer är Novas bästa vän. Hon är ombytlig, den lilla. Han stannade eett par dagaar och vi hann med en hel del omgångar Alfapet, lagom mycket pluggande och en basketmatch tillsammans med Anja.

Philip åkte hem på torsdagen och efter att ha lunchat på Jalla med honom och Anja skyndade jag mig hem för att hämta Novet och gå på valberedningsmöte. Vad möter mig när jag kommer hem om inte en superglad vovve som öppnat soppåsen och spritt ut hela innehållet över hela golvet i både köket och vardagsrummet?? Stön!

Vi kom iväg i alla fall efter att jag plockat upp allt och Nova fick hänga lite med Helens och Angelicas vovvar. (Vilket hon tyckte var mindre roligt, fy vilken äcklig kelpie hon var tvungen att vistas i samma rum som!)

Igår, fredag, fick jag äntligen möjlighet att åka och handla på en lite större affär, vilket jag garanterat inte sa nej till! Jag handlade mat för över tusenlappen, men nu är frysen och skafferiet fyllda för ett tag framåt, vilket känns jätteskönt. Lite senare kom Stevie över och pluggade lite, sedan spelade vi Alfapet och jag tog hem min tredje seger detta år!

Idag händer dock lite mer Nova-inriktade saker – UHVLKK har nybörjartävling, och vi ska så klart spöa dem alla! Nej, absolut inte, vi ska inte delta. Elin och Elmer ska dock, och Malin dömer så jag hade ingen lust att sitta hemma och häcka! Kanske kan Novisen få hoppa ett hinder eller två också när vi ändå är där.

Så, nu har jag tagit igen bloggens radiotystnad de senaste veckorna! Får hoppas att det inte dröjer lite länge tills nästa uppdatering! Tjing!

Vi kom igår efter en helsikes resa som børjade halv fem på morgonen på en ø mitt ute i ingenstans. Vi nådde Ystad innan soluppgången (deprimerande) och fick sen vænta på Malmø Central i två och en halv timme innan vi kunde ta det fem timmar långa tåget till Stockholm før att sen byta till 40 minuter till Uppsala. Och en taxiresa hem på det. Men – nu ær vi hemma!

Novilon var jætteduktig som vanligt och sov som om hon vore sederad hela resan. Idag har vi gått en lagom tur runt i Flogsta och irriterat oss på svenskar som inte kan promenera någon annanstans æn just i vægen. Det var extremt kallt, så vi skyndade oss hem igen och det var næstan så jag længtade tillbaka till Bornholms plusgrader och mjuka, frostfria stigar i skogen. Men å andra sidan – ingen blåst! Yey!

Nu ligger skrottan och sover i dubbelsængen med eko-matte, och det ær væl i princip vad vi tænkt gøra resten av året. Har man skottrædd hund så har man…

Gott Nytt År till er alla och hoppas på ett mycket bættre 2012!

Sen dess har jag ägnat i princip all min tid till Nova. Idag gick vi två timmar i skogen och längs stranden (kallt, kallt, kallt!), ägnade oss åt päls- och tassvård och burrade sedan ihop oss tillsammans framför brasan med Brothers and Sisters och väntade på mors hemkomst från jobbet. Nu är jag hemma hos Carsten (internet!) och vi ska baka julgodis. Jag känner mig måttligt taggad. Uff.