Om snurrande funderingar och Nova-dagar

Helgen har ägnats i sin helhet åt min lilla trefärgade sheltie faktiskt! Igår hämtade bästaste Elin och de blå pojkarna upp oss så vi fick hänga med ut till ridhuset och kika på nybörjartävlingen! Elin startade Elmer och Malin dömde så jag och Nova hängde med som moraliskt stöd/tidtagare! Efter att alla nybörjarhundar sprungit gick Elin och hämtade våra championmonster, vilket tja, hördes. Nova taggade igång som attan och Vind var inte sämre han så de sista nybörjarvovvarna i large fick en väldigt ljudlig hejarklack efter sig!

När allt var klart startade jag mitt monster som susade på som hon brukar, inga tecken på skadat ben eller agilityvila någonstans… Dock känner jag mig väldigt ringrostig och oplanerad! Nova blev skitsur för att jag inte hade någon plan mer än att typ springa lite och kasta bollen, så bakläxa på det!

Efter träningen åkte vi och köpte tacosgrejer! Malin mötte vi upp utanför mitt rosa hus och sedan fick våra sex shelties härja här hemma medan vi käkade tacos och pratade!

Idag tog vi sovmorgon (som vanligt…) och sedan begav vi oss ut i Hågadalen, Novet och jag. Två lustiga saker inträffade på vår dryga 1,5 timmespromenad. Först möter vi en wheaten-hane där ägaren ropar “Är det en tik?” och sedan släpper sin hund. När hon själv kommer fram berättar hon att han är fruktansvärt aggressiv och har hamnat i slagsmål flera gånger med andra hundar och blivit illa skadad en gång. Ehhh… Vid detta stadium börjar jag röra mig i sidled och vinka lite subtilt till Nova att hon ska komma. Vi klarar oss helskinnade därifrån men nästa gång jag ser en tant med wheaten åker lillfluffet upp i famnen!

Bara några minuter efter detta går Nova lös i kanten på en mindre bilväg. En bil kör förbi, vänder någonstans bakom mig och rullar ikapp oss igen. Jag gillar inte när bilar stannar vid mig för att Nova tror att det är mamma och blir då väldigt glad och en smula okontrollerbar. Mannen bakom ratten drar i alla fall ned rutan och säger till min förvåning att han har en 11-månaders-sheltie i bakluckan. “Eh, jaha, vad kul”, svarar jag. Sedan frågar han hur gammal min är, för hon ser ju normal ut. Han frågar lite om hon alltid går lös och om hon är jobbig på något sätt, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, Nova är ju väldigt lyhörd och är i princip alltid lös, ja förutom på stan eller centralstationen i Stockholm… Mannen suckar och frågar sedan om jag tror att deras valp någonsin kommer lugna ned sig, och plötsligt förstår jag att jag står framför en desperat småvalpsförälder som sliter håret över sin upproriska tonåring som aldrig verkar bli en normal familjehund. Jag försäkrar honom att det går över och att deras hund kommer bli en fantastisk familjehund, det är svårt att göra fel med en sheltie!

Helgen och dagen satte igång långa tankespiraler om Nova och Maya, om livet och om framtiden. Trots att jag ibland inte vill det går Mayamus alltid med oss på alla promenader. Jag ser henne i allt Nova gör och framför allt i vad hon inte gör. Jag ser minnesbilder av henne fladdra förbi på särskilda ställen, jag hör henne ibland och vaknar med henne ihoprullad i knävecket då och då.

Samtidigt fokuserar jag så mycket jag bara kan på min lilla svarta men över henne vilar också ett tungt orosmoln. I somras hade jag en sådan utlagd plan för henne, men med vetskapen om vissa saker har den ändrats om och om igen. Efter domen med sheltiehäl föll många tårar då jag trodde allt var slut, vilket verkligen inte var fallet. Om jag vore säker på att Nova pallade trycket skulle jag råsatsa på henne nu. Hon fyller fem år i januari och det är, 6 månader efter skadan, inget som helst fel på hennes ben. Jag är så glad och tacksam över hur smärtfritt allt gått och hur underbar Novas veterinär (Ashley Jury på Väsby Veterinärmottagning) varit med henne. Jag kom dit med hjärtat i halsgropen och var tvungen att sätta mig ned när domen om slipped tendon föll, medan han enkelt sa “Ja, hon kan ju inte tävla på sex veckor efter operationen”. Nästföljande veckor var mest tråkiga då vi låg i sängen och kollade film, men absolut inte särdeles jobbiga då det egentligen bara var första veckan hon knappt fick gå på benet.

Idag, ett halvår senare, är Nova precis som hon var innan skadan skedde och jag funderar och dividerar mycket om hennes tävlingskarriär. Om hon nu, som hon gjort de senaste två veckorna, visar att hon håller energin på topp med träning en gång i veckan och långa promenader, mycket bus och så småningom lite cykling funderar jag på om jag inte försiktigt ska tävla henne lite igen. Jag har absolut inte bråttom och ingen direkt längtan efter att tävla igen, det är mest om Nova visar att hon tycker det är kul och känner sig stark i kroppen som jag kommer överväga att tävla.

Och så till hålet i hjärtat som gnager, till en hund som strosar planlöst omkring, till lekinviter utan svar och till dubbletter av allt. Till att sätta sig ned och skriva en för- och nackdelslista, till evigt sökande och till beslutsångest. Till att inse att det inte går att förändra något som hänt och till att börja och sluta på samma ställe.

Men vi får ta en sak i taget, och imorgon undrar jag om jag inte ska försöka klippa mitt skatbo till hår. Hos en frisör denna gång.