Bitande kyla, iskall vind och fluffig päls

Igår morse släpade jag min stora resväska ur lägenheten, tog en snabb sista titt innuti och drog sedan igen dörren bakom mig med nyckeln på insidan. Usch, vad det högg i hjärtat. Redan på bussen till flygplatsen började tårarna falla, mest för att jag längtade efter att få komma hem så det gjorde ont i mig och kanske lite för att jag visste att det inte går att komma hem till allt.  På flyget från Barcelona till Kastrup föll tårarna för staden och spanskan som jag absolut älskar, för mina fina lärare på skolan och alla underbara, underbara människor jag träffat och på bussen mellan terminalerna på Kastrup suckade jag djupt och med sorg i hjärtat över kylan som mött mig när jag klev av planet från Spanien. Den sista etappen, mellan Kastrup och Rönne, grät jag igen för att någon saknas, och på vägen ut från Rönne flygplats grät jag glädjetårar för att en liten, svart fluffig sak for mellan mina ben och delade ut så många pussar hon kunde på kortast tid möjligast.

Sen dess har jag ägnat i princip all min tid till Nova. Idag gick vi två timmar i skogen och längs stranden (kallt, kallt, kallt!), ägnade oss åt päls- och tassvård och burrade sedan ihop oss tillsammans framför brasan med Brothers and Sisters och väntade på mors hemkomst från jobbet. Nu är jag hemma hos Carsten (internet!) och vi ska baka julgodis. Jag känner mig måttligt taggad. Uff.